Sommaren 2013
Sedan starten av organisationen har jag, Helena, hjälp till med administrativa ting. Sommaren 2013 fick jag äntligen chansen att åka till Montenegro för att bo på barnhemmet och hjälpa till med sommaraktiviteter. Jag fick dessutom sällskap av min kompis Emma som också ville volontärarbeta. Eftersom ingen av oss förstår språket var vi lite nervösa, och kom därför efter samtal fram till att en grupp med yngre barn var en bra start.
Vi välkomnas av en enormt vacker utsikt. Barnhemmet ligget vackert placerat precis vid vattnet och huset är helt klart arkitektritat. Milos, en av organisationen anställd studiehjälp och dessutom min kusin visar runt på barnhemmet och berättar om deras arbetssätt och metoder. Barnen bor i grupp i olika korridorer, grupper som är uppdelade som ¨familjer¨, mat hämtas i ett stort soppkök och disken lämnas sedan där. Den som är snabb att dra slutsatser inser nu att de barn som växer upp på barnhemmet alltså aldrig har varit i ett kök, eller ens diskat, när de som 18 år kastas ut i världen.

Dag 1 träffar vi våran ¨familj¨. Åtta barn i åldern 2-4 vi ska hjälpa till att ta hand om. Det är en svindlande het dag så vi går tillsammans ner till stranden för att leka i vattenbrynet. Vi är först ner men snart fylls det på med fler och fler ¨familjer¨ med en eller max två vuxna. Första dagen är vi lite oroliga, är det inte alldeles för få vuxna för så många barn på stranden? Men med att dagarna går märks det att det inte är ett problem. Barnen vet vad de får göra och de vuxna har örnkoll. De första dagarna går fint, arbetet flyter på. Trots relativt korta arbetsdagar, vi arbetade från 08.00- 13.00, var vi helt slut efter våra pass. Timmar i solen och massor av nya insikter varje dag. Plus att barn är krävande arbete! Vi kunde inte göra annat än att ge en stor eloge till de anställda, som har långt längre arbetspass än vi och ändå orkar varje dag.

Efter att i några dagar observerat allt omkring oss står det klart att de vuxna har stenkoll på barnens säkerhet och välmående. Men det finns många problem med så få vuxna per barn. Vi måste gång på gång påminna oss om att detta inte är ett sommarläger, eller något dagis. Detta är barnens hem, deras varje dag och det enda som kan ge dem stöd och trygghet i sig själva och framtiden. Med två vuxna på en grupp av 8 barn, två vuxna som dessutom har olika pass och kommer och går, orsakar att barnen inte kan få någon större närhet och kontakt. Hur ska personalen kunna ge ett barn den uppmärksamhet de behöver om det ska hålla koll på sju andra samtidigt? Speciellt då de bara är där några timmar, och sedan försvinner.

I vår grupp kunde vi urskilja skillnader mellan barnen direkt, de som direkt stoppar upp armarna för att kramas med första bästa vuxen, de lite försynta och de som skapar bråk för att få uppmärksamhet. Vi tyckte det var svårt att möta barnen på det sätt de individuellt behövde, och då var vi med oss ändå fyra vuxna i vår grupp. Det går snabbt att räkna ut att det är omöjligt att göra som två. Och tänk bara på spädbarnen som inte har någon att bygga en närhet till, eller tonåringarna som inte kan fångas upp av uppmärksamma, närvarande vuxna.

Dagarna gick, vissa var enkla och soliga, vissa svårare att hantera. En dag som gjorde speciellt stort intryck var dagen då en flicka i vår grupp inte fick följa med ned till stranden. Från början förstod vi inte riktigt varför med med att dagen gick förstod vi att det var för att hon skulle få besök av hennes pappa. Han bodde tydligen i en närliggande stad men kunde inte ta hand om henne på grund av stora psykiska besvär. Vi fick senare reda på att även hennes mamma bodde i området, men hon var så svårt fysiskt sjuk att det var omöjligt för henne att ta hand om barnet. Denna flicka var en av de mest framträdande barnen, hon var glad och kramig, och mycket krävande av uppmärksamhet. När vi kom tillbaka från stranden var hon som personlighetsförändrad. Denna 3-åriga flicka var nu tyst och ledsen. Det enda hon gjorde resten av dagen var att sitta och titta på sina skor. Ett par skor hon fått av sin pappa i present, och nu den första och enda egna ägodelen hon hade. I och med att vi fick upp ögonen för vikten för barnen att ha något som bara tillhörde dem, och inte var något som tillhörde gruppen och när som helt skulle kunna tas ifrån dem. Detta var något vi ägnade mycket tanketid åt senare, och vi kunde efter det förstå varför en annan pojke hade varit så beskyddande över en boll. Vi vet inte var han fått bollen, men den var hanns. Det märktes tydligt då han blev tokig om någon av de andra barnen fick tag på den. Det var uppenbart hans enda ägodel, vilket kan tyckas som en enkel sak. Men på ett barnhem som förvisso är drivet av eldsjälar och har rum nog åt alla, men där ett barn inte har en förälder som är deras trygghet, inte har en enkel väg ut i samhället och är en del av ett kollektiv istället en person, kan en boll vara väldigt, väldigt viktig.

Det är otroligt svårt att försöka summera upp alla intryck och upplevelser vi fått av dessa veckor, utan att skriva en 50-sidors uppsats. Jag hoppas detta ger något av en bild av hur vi försökt hantera den tudelning vi upplevt. Att å ena sidan se ett fungerande barnhem, som är slående vackert, och å andra sidan förstå hur svårt det är att växa upp under ett stort barnhems förutsättningar. Klart står i alla fall att arbetet organisationen gör behövs, och än mer arbete behövs. Alla barn är värda en trygg uppväxt, en chans i livet.

Helena & Emma